“Herrn, allt jag ber om är en chans att spela ett stycke.”
Vincent Turner stod tålmodigt vid receptionsdisken.
“Bara en sång,” sa han. “Och kanske jag skulle kunna tjäna något att äta.”
Över den eleganta marmorlobbyn stod ett svart flyglar under enorma fönster.
Vincent kunde inte ta ögonen från det.
Men Grant Prescott, golvchefen, var mer intresserad av den äldre mannens slitna skor, åldrade rock och noggrant vårdade grå skägg.
“Det här är inget café där vem som helst kan uppträda,” svarade Grant.
“Jag inser det.”
Vi håller provspelningar för professionella musiker idag.
Ja, jag förstår.
Grant korsade armarna.
Så varför skulle du tro att du kan gå in i ett respekterat musikföretag utan en tid och sätta dig vid vårt piano?
Vincent tittade på instrumentet igen.
“För att jag vet hur man spelar.”
Grant skrattade.
“Åh, verkligen? Vad kan du spela?”
Vincent övervägde frågan.
“Oavsett vad de där nycklarna väntar på att höra.”
Grant gav honom ett sarkastiskt leende.
Det var torsdag morgon, 9:18, på Larkstone Music Group.
Tre lovande unga pianister skulle provspela för den klassiska musikavdelningen.
Chefer och fotografer var schemalagda att anlända senare.
Varje detalj hade organiserats i förväg.
Och Vincent var uppenbarligen inte den typ av besökare som Grant ville att någon skulle se.
“Det finns ett kafé längre ner på gatan,” sa Grant till honom. “Jag kan ge dig lite pengar till mat.”
Vincent avböjde artigt.
“Det är generöst, men jag skulle föredra att tjäna min lunch genom att spela.”
Grant drog upp en tiodollarsedel ur sin plånbok och lade den på skrivbordet.
Här. Ta det här.
Vincent förblev stilla.
“Jag skulle hellre arbeta för det.”
Flera anställda hade stannat i närheten för att lyssna.
När Grant märkte den lilla publiken försvann hans tålamod.
Så du är fast besluten att spela?
“Ja, herrn.”
Okej.
Comments