ord och försvann när det blev svårt. Jag skämdes för att jag hade levt vidare utan att veta hur hon mådde.
— Du kunde ha frågat mig.
— Jag vet.
Jag tänkte på de sex månader vi hade tillbringat tillsammans.
På blommorna han skickat till hennes rum.
På hur han varje gång jag nämnde olyckan hade blivit tyst och låtit mig tro att han bara lyssnade.
— Allt det där visste du redan om, sa jag.
— En del. Inte allt.
— Och äktenskapet? Varför behövde du gifta dig med mig för att hjälpa henne?
Bennett såg ner på sina händer.
— Det behövde jag inte.
Jag hörde orden, men förstod dem inte först.
— Du sa att det fanns något du var tvungen att åstadkomma.
— Jag ville att du skulle tacka ja till hjälpen. När jag tidigare försökte höja din lön sa du att jag redan betalade dig rättvist. Jag var rädd att du skulle vägra






Comments