hon inte.
Noa såg henne.
”Han kom fram till bilen”, sa mamma. ”Han knackade på rutan och frågade om jag var okej.”
Jag satt bredvid henne.
“Vad sa du?”
“Jag ljög och sa att jag mådde bra.”
Trots allt log jag svagt.
“Han trodde dig förmodligen inte.”
“Det gjorde han inte.”
Mamma tog min hand.
“Sedan frågade han om du var trasig.”
Ordet träffade mig konstigt.
“Bruten?”
“Han hade märkt att du inte åt. Han hade märkt att du inte skrattade. Han visste att du hade börjat sitta ensam.”
Min hals snördes åt.
“Vad sa du till honom?”
“Jag sa till honom att du inte var trasig.”
Mammas ögon fylldes igen.
“Och sedan sa han något som jag har kommit ihåg sedan dess.”
“Vad?”
Hennes röst darrade.
”Han sa: ’Bra. För jag vet inte hur man fixar folk. Jag vet bara hur man stannar kvar.’”
Jag kunde ingenting säga.
Plötsligt
Comments