första gången.
Jag kom ner ytterligare ett trappsteg.
“Vad är blomman?”
Noah lyfte stolt corsagen.
“Rosmarin.”
Jag skrattade.
“Det där är inte direkt en traditionell balblomma.”
“Jag vet.”
“Så varför rosmarin?”
Han log.
“Floristen sa att rosmarin betyder att minnas.”
Han pausade för dramatisk effekt.
“Och jag kommer ihåg löften.”
Bakom mig gav mamma ifrån sig ett konstigt, trasigt litet ljud.
Jag vände mig om.
Hennes ögon glänste.
“Mamma?”
Hon torkade sig snabbt under ena ögat.
“Christina, kom med mig uppför trappan.”
Jag rynkade pannan.
“Nu?”
“Ja.”
“Men Noah är här.”
“Jag vet.”
Noah tittade mellan oss.
“Jag kan vänta.”
Jag gav mamma en förvirrad blick men följde efter henne uppför trappan.
I samma sekund som vi kom in i mitt sovrum stängde hon dörren.
Sedan låste hon den.
Min irritation förvandlades omedelbart till oro.
“Mamma, du gör mig rädd.”
“Du följer med Noah.”
“Det har du redan sagt.”
“Jag
Comments