En gammal pianist erbjöd sig att spela en låt i utbyte mot lunch, men en lobbychef förnedrade honom och krävde bevis på hans talang. Vad chefen inte visste var att företagets VD hade letat efter denna man i årtionden.

dig.

Eleanor gick fram och stannade på ett respektfullt avstånd.

— Är det verkligen du?

— Det är jag.

— Jag trodde nästan att jag hade hört fel där uppe.

Vincent såg mot flygeln.

— Jag trodde inte att någon här skulle känna igen den.

— Hur skulle jag kunna glömma?

Grant tittade från den ena till den andra.

— Eleanor, känner ni varandra?

Hon svarade utan att släppa blicken från Vincent.

— Han lärde mig spela piano.

Grant såg ner på den inlindade brödbullen som fortfarande låg på disken.

Eleanor fortsatte:

— Och stycket han just spelade skrev han åt mig när jag var sexton.

Eleanor frågade Vincent om de kunde prata någonstans lugnare.

Han kastade en blick mot de unga musikerna som väntade.

— Ni har provspelningar. Jag vill inte störa.

— De ska få börja i tid, sa hon. Men jag vill gärna bjuda dig på lunch om du har möjlighet att stanna.

Vincent tvekade.

— Jag bad