Min adoptivmor hade alltid behandlat min bror och mig som en oönskad börda, men jag körde ändå till hennes hus med blommor för hennes födelsedag.

när ni blev äldre.

Jag såg på kartongen.

Kenneth hade varit borta i tretton år. Ändå låg breven kvar.

— Varför gav du oss dem inte? frågade jag.

Beatrices ansikte hårdnade först. Sedan sjönk hon ner på en stol.

— Jag var er mamma. Jag var rädd att ni skulle springa tillbaka till henne så fort ni fick chansen.

— Vi var barn, sa Simon. Vi kunde ha älskat dig utan att behöva tro att hon inte älskade oss.

Ingen svarade.

Jag tog kartongen och reste mig.

— Vi ska gå igenom det här. Sedan bestämmer vi vad vi vill göra.

Beatrice började protestera, men Rose avbröt henne.

— Låt dem ta breven.

Vi gick utan blommorna.

Hemma hos mig lade Simon och jag kuverten i datumordning. Det fanns födelsedagskort, korta brev och några fotografier. I de senare breven hade Anna skrivit ett telefonnummer.

Det sista var bara fyra månader gammalt.

*Ni behöver inte svara