Min adoptivmor hade alltid behandlat min bror och mig som en oönskad börda, men jag körde ändå till hennes hus med blommor för hennes födelsedag.

om ni inte vill. Men om ni någon gång har frågor finns jag här.*

Simon höll fram det mot mig.

— Ska vi?

Jag nickade.

Det tog tre försök innan jag klarade att slå numret. När en kvinna svarade glömde jag allt jag hade tänkt säga.

— Hallå?

Jag hörde en stol skrapa mot golvet.

— Jag heter Mason.

Tystnaden som följde var så lång att jag tittade på skärmen för att se om samtalet brutits.

Sedan hörde jag ett hastigt andetag.

— Mason?

— Simon är här också.

Min bror satte sig närmare och jag slog på högtalaren.

Anna började gråta. Vi väntade tills hon kunde tala.

— Jag vet inte vad ni har fått höra, sa hon. Men jag vill svara på allt jag kan. Ni får fråga vad som helst.

Vi pratade inte om allt den kvällen. Det var för mycket. Hon frågade hur vi mådde, vad vi arbetade med och om vi