När bilen förde mig till sjukhuset tittade jag ut genom fönstret.
Jag var tacksam för att Iris hade fått en plats.
Jag var också arg över att jag hade behövt fatta beslut utan hela sanningen.
Iris låg i sitt rum med håret försiktigt uppsatt och filten dragen över benen.
Jag satte mig bredvid henne.
— Jag träffade Bennett i kväll, sa jag.
Jag tog hennes hand, precis som jag alltid gjorde.
— Han var i bilen du stannade vid.
Orden lät annorlunda när jag sa dem högt.
— Han mindes dig. Han sa att du pratade med honom och att du inte lämnade honom ensam.
Jag väntade.
Iris gav inget svar. Jag visste inte vilka ord hon kunde uppfatta, men jag fortsatte ändå berätta om sådant som hände i våra liv.
— Programmet är betalt. Läkarna säger fortfarande att de inte kan lova något. Men du ska få den hjälp de rekommenderar, och jag






Comments