Min adoptivmor hade alltid behandlat min bror och mig som en oönskad börda, men jag körde ändå till hennes hus med blommor för hennes födelsedag.

hade haft det bra.

Den sista frågan var svårast.— Kenneth var snäll mot oss, sa jag. Vi älskade honom.

— Det är jag glad för, svarade hon.

Hon försökte inte kräva någon plats i våra liv. När vi sa att vi behövde tid accepterade hon det.

Under veckorna som följde sökte vi fram våra adoptionshandlingar genom rätt instans och fick hjälp att förstå dem. De beskrev en komplicerad och sorglig period. Anna hade inte kunnat ge oss den omsorg vi behövde då.

Men handlingarna stödde inte historien om en kvinna som bara hade lämnat oss och glömt att vi fanns.

När vi till slut träffades valde vi ett lugnt kafé. Anna stod upp när vi kom in, men väntade på att vi skulle närma oss.

Simon räckte fram handen först.

Jag kramade henne.

Det var stelt och känslosamt. Vi var nästan främlingar, trots att hon hade tänkt på oss i tjugo