Min adoptivmor hade alltid behandlat min bror och mig som en oönskad börda, men jag körde ändå till hennes hus med blommor för hennes födelsedag.

henne — helt ovetande om att de kommande sextio sekunderna skulle krossa allt jag trodde jag visste om mitt förflutna.
Sedan hörde jag röster från köket.
Beatrice pratade, och en annan röst som jag genast kände igen.
Mormor Rose. Beatrices egen mamma.
“”De har inte misstänkt en enda sak, mamma. Tjugo år har gått, och de TRODDE fortfarande varje historia jag berättade för dem. (Jag vet att ni alla är väldigt nyfikna på nästa del, så om ni vill läsa mer, lämna gärna en “”””JA”””” kommentar nedan!)DEL 2 – Breven som aldrig kom framJag stannade i hallen.

Liljorna prasslade mot omslagspappret när jag tryckte buketten närmare kroppen.

— Du borde ha berättat för dem när de blev vuxna, sa Rose.

Beatrice skrattade kort.

— Och vad skulle jag ha sagt? Att deras mamma fortsatte att skriva? De har gått vidare. Hon borde göra samma sak.

Jag hörde en kopp ställas ner.

— Hon övergav