Min adoptivmor hade alltid behandlat min bror och mig som en oönskad börda, men jag körde ändå till hennes hus med blommor för hennes födelsedag.

dem inte, Beatrice.

Det blev alldeles tyst inom mig.

I tjugo år hade jag försökt föreställa mig kvinnan som lämnat Simon och mig. Ibland hade jag varit arg på henne. Ibland hade jag undrat om hon tänkte på oss när vi fyllde år.

Nu stod jag bara några meter från ett svar.

Jag gick in i köket.

— Vad menar du med att hon fortsatte att skriva?

Beatrice vände sig så snabbt att kaffet skvalpade över kanten på hennes kopp.

— Mason. Du skulle ha ringt först.

Jag ställde blommorna på bordet.

— Var är breven?

Rose såg ner på sina händer. Beatrice drog en disktrasa över kaffet.

— Du har missförstått ett privat samtal.

— Då kan du förklara det.

Hon kastade en blick mot sin mamma.

— Er biologiska mamma kunde inte ta hand om er. Det har du alltid vetat.

— Du sa att hon lämnade oss och aldrig försökte hitta oss.

— Det var