hans ansikte lyser upp.
Sedan kom jag ihåg något som min äldre kusin hade pratat om i veckor.
Bal.
“Men vi måste gå på balen först”, sa jag.
Noah Rynkade Pannan.
“Vad är balen?”
“En tjusig dans man går på när man nästan är vuxen.”
Han tog det på största allvar.
Sedan räckte han fram sin lillfingre.
“Lover du att vi går?”
Jag hakade min runt hans.
“Löfte.”
Fem minuter senare tänkte jag nog på kritor eller rasten.
Noa kom ihåg det löftet i tolv år.
Del 2 — Vännen som stannade kvar
Att växa upp skilde oss inte åt på det sätt som folk ofta antar att barndomsvänskaper gör.
Vi förändrades.
Våra intressen förändrades.
Våra scheman har ändrats.
Men på något sätt fortsatte Noah och jag att hitta tillbaka till varandra.
Han blev besatt av basebollstatistik.
Jag blev besatt av konst.Han kunde prata i en halvtimme om slaggenomsnitt och kastare.
Comments