Jag skakade på huvudet.
— Nej.
Hon började gråta, och Daniel flyttade sin stol närmare hennes.
Jag satt kvar där jag var.
Hon behövde inte krama mig. Hon behövde inte kalla mig familj innan hon var redo.
Vi behövde börja med att kunna vara i samma rum utan att någon blev illa behandlad.
Jag bodde kvar i lägenheten under hösten.
Daniel och jag träffades regelbundet. Ibland gick samtalen bra. Ibland blev vi båda trötta och fick avbryta för att fortsätta en annan dag.
Jag saknade honom.
Jag saknade också delar av vårt hem.
Men jag tyckte om att komma från arbetet och veta hur kvällen skulle kännas när jag öppnade dörren.
Det var svårt att ge upp.
När Daniel till slut frågade om jag ville flytta tillbaka sa jag att jag inte visste.
Han nickade.
— Jag vill att du ska vilja det. Inte känna att du måste.
Jag såg på honom.






Comments