Min adoptivmor hade alltid behandlat min bror och mig som en oönskad börda, men jag körde ändå till hennes hus med blommor för hennes födelsedag.

brukade alltid vilja ha den största jordgubben, och Mason ville dela sin med honom.*

*Jag tänker på er varje dag.*

*All min kärlek, mamma.*

Jag kunde inte minnas jordgubbarna. Men jag kände Simon. Han gav fortfarande mig den sista biten av sådant han själv tyckte om.

— Vad heter hon? frågade jag.

Beatrice svarade inte.

— Anna, sa Rose. Anna Bennett.

När Simon kom satt jag kvar med kortet framför mig. Han såg kartongen, sedan mitt ansikte.

— Vad har hänt?

Jag berättade vad jag hade hört. Han tog upp ett kuvert, läste adressen och satte sig bredvid mig.

— Hur många finns det?

— Jag vet inte än.

Beatrice korsade armarna.

— Ni måste förstå att det fanns en anledning till adoptionen.

— Vi frågar om breven, sa Simon.

Hon såg bort.

Rose berättade det hon visste. Anna hade blivit allvarligt sjuk när vi var små. Vår biologiska pappa hade redan lämnat familjen, och under hennes