“Över min döda kropp kommer han att följa dig nerför den gången,” sa min blivande svärmor om min bror, Micah, som har Downs syndrom.

sin jacka innan jag hunnit svara.

Kyrkan var nästan tom när vi kom. Vaktmästaren lät oss gå in och sa att vi fick ta den tid vi behövde.

Micah ställde sig vid dörrarna.

— Ska du hålla min arm så här?

Han böjde armen och väntade tills jag tagit den.

Vi gick några steg.

— För fort? frågade han.

— Lite. Men jag går nog för fort jag med.

Vi började om.

Den här gången gick vi långsammare. Mamma satt i en bänk och såg på.

När vi kom fram stannade Micah.

— Vad händer sedan?

— Du ger mig en kram om du vill. Sedan går du till din plats bredvid mamma.

Han funderade.

— Får jag krama Jonah också?

— Det tror jag att han blir glad för.

Micah skrev in det i sin anteckningsbok.

Krama syster.

Krama Jonah.

Jag berättade inte för Micah exakt vad Vivian hade sagt.

Jag ville inte lägga hennes ord