“Varför behålla den då?”
“För om du slutar rita nu, kommer dina dinosaurier alltid att se ut som potatisar med armar.”
Det var Noa.
Han löste inte mina problem.
Han låtsades inte som om smärtan inte var verklig.
Han vägrade helt enkelt att försvinna när det blev svårt.
Så när det var dags för studentbalen behövde jag inte tänka på vem jag ville gå med.
Noah bestämde sig ändå för att påminna mig.
En eftermiddag dök han upp bredvid mitt skåp med ett ovanligt allvarligt uttryck.
“Chrissy?”
“Ja?”
“Minns du första klass?”
Jag bestämde mig för att reta honom.
“Inte riktigt.”
Hans ansiktsuttryck försvann så snabbt att jag genast ångrade det.
Sedan lyfte han långsamt ena handen.
Hans lillfingre var utsträckt.
Och plötsligt kom allting tillbaka i rusning.
Russinlådorna.
Lekplatsen.
Den där killens grymma kommentar.
Vårt löfte.
Jag stirrade på hans lillfingre.
“Bal?”
Noah flinade brett.
“Bal.”
Jag hakade mitt
Comments