att allt var bra.
Han såg bara till att jag inte satt ensam.
Åratal senare, när jag misslyckades med mitt första körprov, dök Noah upp hemma hos mig med två glassar i handen.
Jag tittade på kopparna i hans händer.
“Varför två?”
Han räckte mig en.
“Den här är för att du försökte.”
“Och den andra?”
Han tog en tugga.
“För att du var hemsk.”
Jag skrattade så mycket att jag nästan tappade min.
En annan gång var jag nära att ge upp målandet efter att någon i skolan skrattade åt ett verk jag hade arbetat med i veckor.
Nästa morgon upptäckte jag att Noah hade tagit en av de fulaste dinosaurieteckningarna jag någonsin gjort och tejpat fast den i sitt skåp.
Jag stirrade på det.
“Varför är det där?”
“Så du ger inte upp.”
Jag pekade på ritningen.
“Noah, den där dinosaurien är hemsk.”
Han nickade eftertänksamt.
“Väldigt hemskt.”
Comments